Blev högst 73 år.
1665 Fredriksberg, Säfsnäs, Dalarnas län.
www.geni.com/people/Lars-Puuroinen-Bure/6000000002351818707
1738-05-03 Mången, Hällefors, Örebro län.
www.geni.com/people/Lars-Puuroinen-Bure/6000000002351818707
1692-10-23.
www.geni.com/people/Anna-Muhoinen/6000000002351954139
Lars Olofsson Puuroinen Bure
1672 Lars Olofson Puuroinen Fo Eskilsberget Bott i Drafsen, ft Mången, Hällefors fs Far: Olof Matson f.40; Gm Anna Matsdotter f.71; Barn: Elisabet, Maria 99
Enl domb 87 anklagas han för att ha legat hos Karin Persdotter, fadern säger att han är blott 14 år gammal Enl domb 93 har han sålt myrsloge vid Flyälven Enl domb 97 tvistar han med svågern Erik Matson i Mången Enl domb 98 har han försummat kolningsdagsverk Enl domb 04 har han fällt skog olovligt Enl domb 06 dräper han sin svåger Erik Matson, men frikänns Enl domb 15 tvistar han med svågern Gustav Matson Enl domb 17 bor han i Mången och tvistar med sin syster Rebecka omboskifte.
(Källa: Mats Eriksson)
________________________________________________________________________________
"...När Erik Mattson efter strafftidens slut kommer tillbaka till Mången, är hans syster Anna gift med Lars Olsson, av släkten Puuroinen från Drafsen i Nås finnmark. Erik finner sig av svågern ha blivit utträngd från hemmanet. Vid vintertinget 1697 kärade han därför till denne och krävde, att också han skulle få »inträda på hemmanet«. Han klagade också över, att Lars skulle ha »uppskurit någon hans fallråg«. Rätten ville för sin del inte tillåta, att fler trängde sig in på hemmanet, »än hemmanet till nytto är«. Kunde parterna ej sämjas, remitterades de till landshövdingen. Tre av nämnden fick i uppdrag att utreda förhållandet mellan Erik Mattsson och hans svåger Lars Olsson. Tydligen hade saken utfallit till Lars Olssons förmån, då i mantalslängden 1698 han och Matts Mattsson ensamma står upptagna för hemmanet.
Tvånget att göra dagsverken åt silververket innebar, att överlevnadsmarginalen för folket i Mången blev betydligt smalare, än om de fått ägna sig uteslutande åt att odla sin jord och att få svedja. 1698 var Matts Mattsson och Lars Olsson instämda till bergstinget därför, att de försummat dagsverken med kolande. Lars Olsson erkände sin försummelse och hade som skäl att han »intet haft att lägga i matsäcken«. För sin fattigdoms skull blev han den gången fri från straff, men Matts Mattsson, som struntat i att inställa sig inför rätten, dömdes att böta 1 daler silvermynt. 1704 var både Matts och Erik Mattssöner instämda för att de olovligt fällt skog och svedjat. I Matts fall rörde det sig om c:a två tunnland och i Eriks fall drygt ett tunnland. Utöver det att de dömdes säden förlustiga, fick de också kännbara bötesstraff.
Vid tinget i Grythyttan i februari 1705 står Erik Mattsson åtalad för tidelag, ett brott som enligt lagen medförde dödsstraff. Det var svågern Lars Olsson, som hade angivit honom. Han berättade, att han och hans hustru Anna Mattsdotter dagen före Mattsmässan, d.v.s. den 20 september, hade kommit roende över sjön på väg till Matts Mattsson, som bodde där Petterstället nu ligger. De skulle hämta hästar, som Lars Olsson skulle ha med sig till Örebro, och dessa betade i en hage väster om sjön. När de bar upp sadlarna, som de haft med i båten, fick de se Erik Mattsson, som höll på att binda sitt sto »på andra sidan om gärdesgården«. Lars Olsson och hans hustru Anna gick då upp till Matts Mattsson. När sedan Lars Olsson kom tillbaka för att hämta sina hästar, »blev han varse Erik Mattsson ståendes bak för stoet på en sten pass ett halvt kvarter hög och backen lutade utföre«. »Han lade händeren fram på ryggen på stoet och stod i full gärning med henne, rörandes kroppen som till en sådan vederstygglig gärning«. Erik försvarade sig med att Lars Olsson angivit honom för avund. Han hade endast stått och dragit tagel ur stoets svans till fågelsnaror. Tre dagar efter det, att denna anklagelse tagits upp i rätten, inberättades det, att Erik Mattsson under natten »strukit av sig handklövarne och bortgått«. Han hade sedan sitt tillhåll vid Mången, tydligen fruktad av sina släktingar.
I slutet av juli inträffar så de dramatiska händelser, när Erik mister sitt liv. Därom berättar en rad vittnen utförligt enligt protokollet vid vintertinget 1706.
Enligt Lars Olssons vittnesmål hade han varit hotad till livet av svågern, som sagt, »att om han intet rymde till Noriget och därigenom toge saken på sig att han har ljugit, skulle han taga livet av honom«.
Vid olsmässotid mot solnedgången, d.v.s. omkring kl. 9 på kvällen, var enligt vittnesmålen Lars Olsson, hans hustru Anna och svågern Gösta samt ett par »pigor« sysselsatta med att slå gräs utefter sjön. De båda pigorna, Maria Larsdotter och Ingrid Larsdotter, systrar till varandra, befann sig ett stycke upp i skogen, »vid pass två bösseskott« från älven och bröt löv. Att Lars Olsson hade en dotter vid namn Maria, född 1699, finns belagt. Hon har alltså vid ifrågavarande tillfälle varit omkring sex år. De båda pigorna kan ha varit döttrar till Lars Olsson, vilket också benämningen »Larsdotter« tyder på. Själv befann sig Lars Olsson i en »ekestock« ute i Mångsälven för att med lie slå fräken. Mitt under denna till synes idylliska skördescen kommer Erik Mattsson roende över sjön ifrån västra sidan, där hans bror Matts och hans mor bodde, och där han själv höll till. Gösta Mattsson berättade under vittnesed vad som nu hände:
Lars Olsson var i sin ekestock och hölt på att skära fräken, så kom Erik roendes in till Lars Olsson emellan landet och honom, vilket Lars Olsson intet märkte förrän han var inpå honom, efter älven där krökte och så fattade Erik i åran och att slå där med Lars Olsson i huvudet, då Gösta ropade: Erik, akta eder i Jesu namn, vad I gören! Så råkade han Lars Olsson, som i detsamma vek sig undan och sprang i älven och tog sin bössa med sig, i sidan, så att han därefter såg Lars Olsson vara svullen. Strax bockade sig Erik Mattsson efter sin bössa, den han icke vet för häpenhet skull att säga om han fick utur hölstret. Lars Olsson då han sprang ur ekestocken sank ned i vattnet och dyen till byxelinjen och vände i det han kom i vattnet på sig att se vad Erik Mattsson ville taga sig före, och då han grep till bössan, sköt Lars Olsson till och träffade så Erik Mattsson i lifwet och dermed sprang Lars Olsson uhr wattnet åth skogen, men Erik Mattsson ropade då på Gösta och bad honom hjälpa sig, men Gösta fruktade för honom, att han skulle göra honom något ont ... Gösta och Maria Larsdotter förde den skadade Erik över sjön till västra sidan med Lars Olssons ekstock. Sedan hjälpte de honom upp till Matts Mattssons torp och skickade efter hans mor, Anna Olsdotter. Enligt ett vittnesmål har han då bett, att hon »för Jesu namns skull ville giva honom till det han brutit henne emot«. Ett annat vittne hade hört honom säga: »Gud förlåte mig mina synder.«
Nästa dag slutade Erik Mattsson efter svåra plågor sitt oroliga liv. Rätten frikände helt Lars Olsson, då han ansågs ha »detta dråp gjort trängder och av rätta livsnöd«.
Fullt så dramatiskt utvecklade sig inte förhållandet mellan Lars Olsson och svågern Gösta. Men också därvid gällde osämjan rätten till jorden. Vid vintertinget 1709 krävde Gösta, att hans bror och svåger skulle låta honom få sin del i arvet efter fadern Matts Jakobsson. Men de svarade, att lösöret blivit skiftat, och att Gösta redan fått sin del. Efter detta hade Lars och Gösta »varit i bolag tillsammans och åter skilts åt«. Detta betyder, att de sambrukat hemmansdelen öster om sjön en tid. Häradsrätten hänvisade till en dom i bergstingsrätten året innan, då Gösta dömts att lämna torpet. Där heter, att Gösta hade slagit sig ner på torpet »till stor trängsel, trätor och oenighet«.
Trots domstolsutslaget »det Gustav Mattsson sig ifrån Mången begiva skall«, tycks han likafullt ha blivit boende där. Han är visserligen inte upptagen i mantalslängden 1709 men kan mycket väl vara identisk med den dräng, som där står upptagen på Lars Olsson. 1710 nämnes han däremot, nu med hustru, medan han 1714 är ensam. Hustrun har av allt att döma avlidit. Samma år i februari hade han framträtt för rätten tillsammans med Brita Pålsdotter, född 1689 i Nya Kopparberg, och omtalat, att de »under äktenskapslöfte sig med varandra köttsligen beblandat och hon fött barn tre dagar efter kyndelsmässan, förklarandes sig att de åstunda låta sitt ärnade äktenskap vinna sin fullbordan«. De remitterades till prästerskapet men jämlikt kyrkolagen dömdes de för otidigt sängelag till kyrkan erlägga 2 daler silvermynt. Vigseln ägde rum den 8 augusti. Hustrun står sedan upptagen i mantalslängderna, medan Gösta själv saknas. Möjligen kan det tolkas så, att han bott kvar i Mången illegalt. 1715 uppträder han åter i rätten och uppgives vara ifrån Mången. Saken gäller nu »skällsord och oväsende som skall vara förelupit« mellan hans hustru Brita Pålsdotter och hans syster, Lars Olssons hustru Anna Mattsdotter. Det är därvid antecknat till protokollet, att förlikning kommit till stånd angående Gösta Mattssons del i torpet öster om sjön. Lars Olsson skulle lösa ut honom med 150 daler kopparmynt fördelat på tre år, och under dessa år skulle Gösta »bruka sina åkrar, så länge gödseln därpå varar«. Lars Olsson skulle också ge honom en ko och en kalv, varefter Gösta hade att begiva sig bort ifrån Mången och förse sig om annat boställe..."