omkring 1430 Lumioki, Kemi, Finland.
Geni: Private User
Text översatt från finska:
Det finska begreppet Pirkkalainen (Pirkkalaiset) föddes och introducerades först i början av 1800-talet, då Finlands historia började skrivas på finska. På den tiden översattes begreppet birkarlar, som förekom uteslutande i svenskspråkiga dokument, till "Pirkkala". Eftersom namnet är starkt etablerat i det finska språket kan det användas så länge man kommer ihåg att det inte är det ursprungliga namnet, vilket skulle kräva att de kommer från och får sitt namn från Satakunta Pirkkala socken. Namnet Pirkkalainen har aldrig funnits i en levande folktradition och språk. Pirkkalaborna (birkarlar) var en grupp bönder bosatta i Torneå, Luleå och Piitime socknar, omnämnda i förvaltningshandlingarna rörande Lappland och Peräpohja från början av 1300-talet till början av 1600-talet, som hade den rätt att beskatta och handla med samerna. Vandring med samerna i Pirkkala nämns första gången i ett dokument från 1328. Kungen bekräftade upprepade gånger deras rätt att besöka Lappland under 1300- och 1400-talen. Lapparna i Lappland, Luleå och Torneå delades ut till vissa Pirkkalabor. I ett dokument från 1424 stod det att om Pirkkalainen räddade en nödställd same och hans familj från svält och förstörelse genom att ge honom renar, mat, en yxa, en kittel och andra förnödenheter, hade han rätt att handla med denne same i tre år, trots att han tillhörde en annan Pirkkala.
Efter tre år återgick rättigheterna till den tidigare Pirkkabon. Det var en gammal tradition. I slutet av 1400-talet utvidgade invånarna i Pirkkala sina handels- och skatteresor till människorna i Ishavet. Kanske berodde detta på att fjällsamerna tog till sig renskötseln och började flytta sina renar till Ishavet varje år. Birkkalaborna var de äldsta bönderna i Tornedalen, Lulåedalen och Piteådalen. Åtminstone i Torneådalen var de huvudsakligen av tavastland, vilket framgår av ursprunget till det äldsta ortnamnet i älvdalen.
Senast från 1100-talet skapades permanenta bondebosättningar året runt i Torneådalen. Den lokala nomenklaturen visar också att samerna levde i Torneådalen fram till mynningen av älven och längs kusten (t.ex. namnen Kaakamavaara <Saam. Gagga 'farans lag', Liakkajoki <lieđit ' ' och så vidare.) . Samerna drog sig gradvis tillbaka i takt med att bondebebyggelsen stärktes norrut. Även Birkkalabornas handels- och skatteresor följde. Birkalabornas rättigheter till Lappland förblev i samma hus och de familjer som styrde dem från generation till generation. Till exempel, 1553, listades 19 Pirkkabor från Torneå socken. När det redan fanns cirka 300 skattehus i älvdalen är Pirkka nog rätt av ett fåtal. För sin rätt att beskatta lappar och handla med dem betalade Pirkkaborna en liten pälsskatt till kronan. Samtidigt var det ett tecken på kronans undergivenhet. Bönderna i Kemi, Lappland, beskattades också av bönderna i Kemi, men de nämns först som Pirkkabor i början av 1600-talet.
Vid reformen av de norra socknarnas beskattning och förvaltning upphävde Kustaa Vasa Birkalabornas rätt till lappskatt år 1553. Därefter fick kronan fortfarande tillgripa Birkalaborna som lappmarksexperter och sakkunniga på div. ärenden rörande Lappland. På den tiden var samerna ofta tvungna att klaga till kronan över kärvhet, godtycke och höga priser hos folket i Birkkala. Den mest kända Pirkkala Lappland var Niilo Oravainen från Vojakkala. Pirkkalaborna hade renhjordar i Lappland, som sköttes av samiska kvinnor. Renar behövdes på affärsresor. I sin handel, särskilt i pälshandeln, blevo Pirkkaborna mycket välmående, vilket framgår av 1571 års silverskatteförteckning; i sin rikedom jämförde de även adelsmännen och bourgeoisin i södra Finland. Pirkkaborna behöll sin rätt att handla med samerna i Lappland längre. Redan på Karl IX:s tid pågick en ständig kamp för den lappländska handeln, tills Pirkkaborna beordrades att bli borgare i de nya städerna som grundades 1621, Piteå, Luleå och Torneå. Beskattningen och handeln av Pirkkalaborna i Lappland bygger sannolikt på en bondepraxis, som troligen har sina rötter djupt i järnåldern.
Vi vet att bönderna i Tavastland fortfarande beskattade samerna i Inre Finland, med egen bas, på 1300-talet. Mot bakgrund av en handling från 1390 ägde Kantala huset i Sääksmäki, förutom ekorrskogar och fiskevatten, utan tvivel samerna (lappen som wndher då gardhen warit haffuer) som skattebetalare och handelspartner. Detta är exakt samma fenomen som hos de samiskt dominerade samerna. Från 1454 känner vi till en domare från Torneå, av vilken de från Tavastland kommo samer dömdes till Luleå- och Piteåborna, otka hade tagit emot dem i rätt fördelning av deras avdelningsbröder i Tavastland. Dokumentet tyder på att Pirkkaborna i Luleå och Piteå också var från Tavastland. Pirkkalas rättigheter att besöka Lappland kan betraktas som bonde, men den svenska kronan accepterade dem och införlivade dem i sitt eget skatte- och förvaltningssystem. Folket i Pirkkala nämns 1328 som ett redan existerande fenomen i Peräpohja.
Det spekuleras från gammal tradition att kung Maunu Ladonlukko skulle ha gett bönderna i norr rätt att beskatta samerna. I själva verket måste det bara ha handlat om att stärka ärftliga rättigheter som kronans praxis också. Beteckningen birkarlar 'Pirkkalaiset' måste kopplas just till dessa rättigheter och till deras bekräftelse som ett slags privilegium som avviker från det rådande kronsystemet. Beteckningen är ett administrativt, inte ett folkligt begrepp. I namnet birkarl är plural birkarlar resten av det svenska ordet Karl, karlar, 'man, fri bonde'. Den inledande delen av beteckningen är begreppet Birk, som ursprungligen användes i skandinavisk rättspraxis och ursprungligen betydde en 'särskild rättighet', skild från rådande rättspraxis. Det var ofta ett separat område, som ett fiskeläger, en marknadsplats eller ett separat lantarrangemang. När bönderna i norra Lappland hävdade sin gamla beskattningsrätt till samerna, som skilde sig från den övriga kronan, men fortfarande ingick i kronans administration, fick de ett namn som motsvarade deras rättsliga ställning. Användningen upphörde redan i början av 1600-talet när Birkprivilegierna upphävdes. Med Birk-rättigheterna lockade den svenska kronan bönderna i Peräpohja som till sig själva, samtidigt som den utsträckte sitt eget inflytande till de vidsträckta lappländska länderna och deras invånare.
I århundraden har kronan själv inte haft möjlighet att bygga och underhålla en egen förvaltningsorganisation i Lappland. Dess tid kom först på 1500-talet, då Birkkalaborna fick ge vika. Då Novgorod och karelerna invaderade norrut på 1200-talet och försökte utvidga sin beskattning och makt till samerna så långt västerut som möjligt, var det viktigt för Sverige att få de bönder som utövade Lappland att kontrollera sina egna intressen. Att gå med i Sverige var också en fördel för bönderna i konkurrensen med karelerna om handel och beskattning.